Hej på er,

Jag har skrivit lite om min sjukhusvistelse på instagram, men eftersom många har funderingar om spiral och annat så tar jag allting här istället.

Jag vill börja med att skriva att det inte är nåt allvarlig (tror jag iaf hihi) och att jag är hemma nu.

Om vi börjar från början så satt jag in en kopparspiral efter mitt fjärde barn Tyra var född. Det gjordes på efterkontrollen. och det gjordes INTE korrekt. Barnmorskan hade svårigheter att få den på plats, men gav sej inte. Senare visade det sej att hon hade pressat den rakt genom livmodersväggen mot tarmen.

HÄR kan ni läsa om när jag beskrev den upplevelsen. Det var 4,5 år sedan och den sitter fortfarande fast där mot rumpan. I samband med att jag skulle sterilisera mej för 3 år sedan så var tanken att de även skulle plocka ut spiralen, men det misslyckades. Operationen gjordes med sk titthål genom magen. HÄR kan ni läsa om när jag beskriver den upplevelsen. Fick ju ingen smärtlindring efter op eftersom jag ammade så tiden hemma med bebis och små och stora barn blev jobbig. Otroligt att de ens kunde skicka hem mej så snart med endast ipren.

Jag brukar ofta ha problem med min mage. Får ofta magknip och måste lägga mej efter jag ätit och kan gå långt mellan toabesökan. Ofta ont i magen, men aldrig något som jag sökt för. För vad kan de göra liksom? Ja så har jag tänkt. Några gånger så har jag upplevt väldigt intensiva smärtor som inte går över efter några timmars vilande på soffan, men inte sökt då heller. I höstas senast och så nu…

Nu började det som det brukar, jag får ont i magen, kan inte gå på toa och blir uppsvälld. Men jag kör på ändå, får sätta mej ner då och då för att vila.

I fredags så var jag på stan och shoppade presenter till min son och då var jag så uppsvälld och öm att jag inte kunde stänga jeansen, men jag hade jacka över då det funkade. Likaså i slalombacken i lördags. På söndagen tyckte jag att det var lite bättre, men valde ”mysbyxor” när släkten kom på kalas för att fira min Gustav 19 år. Det började efter middagen, som blev sen, magknipet blev värre och värre. Tillslut blev jag tvungen att lägga mej ner, trots att syster Johanna med familj fortf var kvar. och sedan blev det bara värre och värre. Det gjorde ont hela tiden plus att det kom som värkar. Jag upplevde det som värre  än förlossningsvärkar. Men jag ville inte åka till nåt sjukhus inte. Trots frossa. Jag skakade. Grinade. Frös som en tok och började senare svettas. Men det klingade av något och jag kunde sova.

På måndagen så kändes det betydligt bättre än söndagen, men betydligt sämre än lördagen… Tillslut åkte jag in på akuttid på vårdcentralen och fick ta prover och träffa sköterska. Ni ska veta att jag inte direkt litar på sjukvården och helst inte den vårdcentralen (där de satt in spiralen) så när jag upplever henne som, ja otrevlig, så började jag bli förbannad trots mina smärtor. Hon menade på att hon kunde boka in en tid om 4 dagar -på fredagen. Det gick väl bra?

Jag är 42 år, har fött 5 barn utan smärtlindring och har aldrig behövt övernatta på sjukhus. Tror hon att jag söker akut hjälp för att jag vill träffa en läkare om några dagar?

”Ja men de har inte mycket tid och kan inte utreda vad det ska bero på nu” ”NÄ men de kan väl iaf undersöka mej och bedöma om jag behöver vård? andra undersökningar får man väl ta sedan”  ”Jo visserligen, men då kostar det 50 kr till” ”Jaha?” Trodde hon att jag skulle säga nej för att det blev för dyrt? EMPATI fattades stort hos henne. Men jag sa inget mer. 🙂 Jag lämnade mitt blod och satt mej för att vänta på läkaren. Han var väldigt bra, lyssnade och kände på den onda magen. Sänkan var hög (178) så han ville att jag direkt skulle åka till akuten för grundlig undersökning. Jag började böla för det ville ju inte jag. Jag mådde ju ändå bättre än igår.

Farmor och farfar passade barn och Jocke följde med mej. Akuten var proppfull. Jag fick vänta en kort stund för att träffa sköterska som var jättegullig. Prover togs och frågor ställdes. Det fanns inte en säng ledig så hon frågade om det gick bra att sitta ute och vänta en stund till. Det gick bra. Men jag började få ondare och ondare. Kunde inte luta mej tillbaka, så jag satt framåtlutad med mobilen i handen, man ville ju inte visa andra att man hade så ont. 😉

Äntligen(!) fick vi ett rum för att vänta på läkaren. Jag fick ondare och ondare och efter att ha väntat i 1,5 timme utan att någon har tittat till mej, eller gett mej smärtlindring så ringde Jocke på klockan. Den stackars tjejen blev drabbad av min värk som talade genom min mun… 😀 För när hon sa att de har bara en gynekolog och han är upptagen så brann det lite för mej. ”Gynekolog? Varför ska jag ha en gynläkare??? Spiralen sitter inte i vaginalt, den sitter mot rumpan!!!!” Kan jag få en Ipren iaf? Hon visste ju inget om min sjukdomsbild, men skulle kolla och återkomma. Vilket hon aldrig gjorde. Inte ens med en ipren. Ville väl inte träffa bitchen igen. Jag blev förbannad för att de bara tänker på spiralen också. Jag har magsmärtor, det kan väl vara vad som helst innan man undersöker? Behöver inte vara spiralen. Efter 2,5 timme  i detta rum  så kommer gynläkaren som jag träffat tidigare när de sökte efter spiralen för några år sedan med VUL. Han höll med mej, det är inte honom vi ska träffa… Efter ca 3 timmar så kommer den rätta läkaren och då har jag fått lika ont som jag hade kvällen innan. Dvs jävligt ont. 

Man (läs jag) vill på nåt vis hålla upp humöret och inte visa hur ont man har. Är väl duktiga flickan syndromet. Men tro mej, det gick inte. Hade så ont att jag hade svårt att andas, minsta lilla rörelse gjorde ont och tårarna bara rann medan jag andades och försökte tänka på att slappna av. Jocke var med mej hela tiden så det kändes skönt. Glad att han inte lyssnade på mej och åkte hem. 🙂

Jag blev skjutsad på sängen till AVA (av en vakt, visste inte att de gjorde sånt också) Fick morfin och efter ett tag så började det värsta klinga av, iaf så jag kunde andas igen och slappna av bättre. Fick mitt rum och Jocke åkte hem, då var klockan runt 23, kom på akuten vid 17.30. Fick dela rum med en gullig farbror som det luktade väldigt mycket kiss av.

Fick dropp, kontrast röntgen, mer morfin, antibiotika, EKG togs tidigare, massa prover togs titt som tätt. Hade 38,8 i feber, men den försvann till 36,9 när antibiotikan kickade in…

Dagen efter så fick jag höra att bilderna visade att områden kring spiralen såg inflammerad ut. Så de ville göra en koloskopi. Filma inne i rumpan med en slang…Till er som aldrig har gjort det: Det är vidrigt! I början var det bara obehagligt med allt och luften de pumpade in gjorde ju att magen svällde och värkte värre. Annars gjorde det inte ont. Men sedan kom de åt nåt som gjorde så ont att det bara ilade i hela kroppen och det blev som en reflex, jag skrek aj och slog bort med handen, tårarna sprutade, men jag fortsatt att bita ihop. Tills jag inte stod ut länge. Var det en sak som jag lärde mej när barnmorskan till varje pris skulle ha in spiralen var att nästa gång ska jag säga ifrån när det blir för mycket. Det är din kropp! De kom bara 30 cm nämligen, sedan tog det stopp som de sa och de såg ingen spiral och planen de hade att plocka ut spiralen om de såg den trodde jag aldrig på när hon sa det, men…det var ju värt ett försök. Nä vidrigt och utlämnade. Men skönt att det blev gjort och att det såg bra ut, vet inte om de tog prover dock?

När jag kom tillbaka till rummet så hade jag besök av världens bästa man och döttrar. Så underbart det kändes. Började nästan lipa igen (herregud vad jag lipar) Tjejerna hoppade upp i sängen och råkade komma åt min onda mage, men trots det så kände jag mej piggare bara av att de var där. Det är kärlek det! 😀

Hur glad blev man inte för de fina teckningarna som barnen gjorde när mamma sov på sjukhus?!! Tyra 4 år och 9 månader har ritat av mej och henne. ”Det var när jag saknade dej mamma!”

Betty 6 år och 4 månader

Näää jag kände mej färdig med sjukhuset, de vet ju inte vad magvärken beror på och eftersom jag började känna mej bättre så ville jag hem. Planen var att ha kvar mej en natt till, men jag skulle få åka hem om jag åt middag och värken inte blev värre. Hade inte ätit på 2 dygn så maten smakade bra.

Som sagt så kan det vara spiralen, men det kan lika gärna vara tarmfickor som blivit infekterad.

Jättefin personal vill jag bara säga. Förutom det jag nämnt… Verkligen gulliga. Jag vet ju hur hög belastning de har, så det kan inte vara lätt alla dagar att få allt gå ihop. Stor eloge till dem.

Jag mår ok eller sådär just nu. Magen gör normal ont och mitt allmäntillstånd är inte det bästa. Men jag vilar och sedan kan jag fixa på lite.  Har två olika sorters antibiotika så snart är jag nog superpigg igen. Sedan kommer jag nog få boka in en operation för att ta ut spiralen och hoppas på att jag slipper stomipåse, eller att det iaf bara blir en tillfällig.  Fick en tid om två månader, för samtal (igen).

SÅ! Nu vet ni, ni som orkat läsa. 🙂

TACK till er alla som har tänkt på mej. Det betyder så mycket. KRAM från mej

Det är vad jag känner för er. Kärlek. Ni är ju helt otroliga. Tack så mycket för allt stöd och alla tips ni lämnar.

Jag blir verkligen helt rörd och era rader betyder mer än vad ni tror.

Jag vill tala om för er att jag aldrig gjorde någon anmälan. Anledningen var att hon gick i pension strax efter och att det kändes ”dumt” eftersom jag var glad över bebisen ju.(även fast vi egentligen var klara med barn)
Jag är fortfarande glad över Meya (såklart) men barnmorskan har orsakat mej SÅ mycket lidande, så jag tänker ändå göra en anmälan. Även fast hon inte längre är i tjänst.
Jag känner då och då av spiralen och får som ilar, stötar av den och bara känslan av att den sitter i tarmen känns ju inte roligt.

Tyra vill titta på min mage hela tiden. Både hon och Betty undrar ju vad det är med mamma när hon kanske nyser och säger aaaj eller går sakta som en gammal gumma. ”ä de mamma?” säger Tyra. ”Mamma har lite ont i magen bara, men det blir snart bra, jag har ju plåster!” Då vill hon visa sin mage som hon också har ont i säger hon. Så både hon och Betty har fått plåster både här och där. 🙂

Jocke känner mej och vet vad han ska köpa för att muntra upp! 🙂
Han handlar, lagar mat och fixar allt med barnen OCH mej. Jag har valt helt rätt man och är så glad över min fina familj. Vad gjorde jag utan min fina Joakim?! Min syster Jenny och mina fina vänner. Fajfaj och fajmoj. Alla andra som har hört av sej och erbjudit hjälp o s v.

All kärlek till personalen på Tyras dagis också. De ringde hem igår och erbjöd sej att Tyra kunde vara där längre, för att underlätta för oss! Va? Vilken förskola gör sånt??? Otroligt. Vi blev verkligen glada. Känns så tråkigt att hon snart ska sluta där. Vi nappade på erbjudandet igår, eftersom Jocke hade fullt upp. Skulle ju skjutsa Linus till sin pappa också. Men idag är hon hemma med oss alla.

Till veckan kommer en läkare ringa upp mej. Men jag känner att jag inte kan ta något beslut ännu. Behöver mer information, precis som många av er skriver.
Vad händer om jag låter den vara kvar i tarmen? Vad innebär påse på magen? Måste det vara för alltid? Fler operationer? Ja hur mycket orkar man med? Jag har ju små barn som jag måste finnas där för.

Nu har jag två anmälningar att göra; Vårdcentralen och min sons skola, den sistnämnda är en helt annan historia. Jag ska bara samla krafter först…
Sååå många kramar till er alla fina! Ta hand om er!!!