Hur mycket orkar man med?

Hej på er!

Idag har vi 4 tjejer och Jocke varit hemma hos vänner hela dagen och bara haft det bra. Mycket skönt att slippa tänka på att laga lunch då jag inte är riktigt pigg efter operationen ännu. Det som är värst just nu är att min ork inte har kommit tillbaka, jag har som bomull i skallen. Ja lite som när jag är gravid faktiskt. 🙂 Betty och Tyra tycker att det är så roligt att leka med Nea och Lykke, så de har haft en toppen dag. Till hösten så kommer en liten lekkamrat till Meya också. Hihi.

Här hänger min son Gustav (i mössa) och hans kompis i soffan hemma. (bilden är ej från idag)

Oftast så hänger de inte här hemma eftersom "det är så många småungar här"! Jag försöker hitta på saker för att han och kompisarna/flickvännen ska hänga här hemma oftare, men det är svårt. Han fick en bil när han fyllde 16 som står ute i verkstaden (för att fixas iordning) och det gjorde att han hänger hemma liiite oftare iaf. Men det lockar ju inte tjejen direkt... 🙂 Jag hoppas att han (och hans bror) lyssnar på sin mamma när jag säger att jag älskar dem så -precis för den de är! Eller just därför.

Här är våra tre bustjejer. Tyra snart 2 år, Betty 3½ år och Meya 4 månader.

 

Vi älskar verkligen varandra, Jocke och jag. Men ibland undrar jag, hur mycket klarar ett förhållande av? Tokrenovering, 3 jobbiga täta graviditeter och en massa annat skit och strul runt omkring. Min sons skola som strular. Min oro inför framtiden för min andra son. Min energi bara dör ibland. Joakim och jag har aldrig unnat oss en hotellnatt ihop (sedan barnen kom), har aldrig varit ifrån våra sötnosar mer än en natt i sträck ens. Att opereras är inte något roligt att genomgå och absolut inte när utgången inte blir positiv. Vi hade verkligen sett fram emot tiden NU framåt. En härlig sommar. Vi ihop. Hela familjen. Kanske t o m unna oss själva lite tid, utan barn framöver. Ja det är jobbigt med tre barn tätt, men helt underbart också. SÅ mycket kärlek som man får. Jag trodde faktiskt (ärligt) att det skulle bli tuffare att vara mammaledig med 3 små och 2 tonåringar. Trots att det har varit jobbigt när vi varit sjuka så mycket så fungerar det mycket bättre än vad jag trodde. Jag målade upp en bild när jag var gravid, att jag skulle sitta fast i soffan och amma hela dagarna och alla barn skriker runt omkring. Hahaha. Ja vissa dagar är det bara ett helt kaos, så är det, men oftast så har vi det riktigt bra. Vi har t o m roligt ihop.

Mysig matstund!

Jag är den där duktiga tjejen som är ”stark” och ”klarar allt”. TROR folk tydligen. Får ofta höra just det, att ” jag fattar inte hur du hinner allt” eller ”du fixar  ju allt och skulle aldrig gå in i väggen”! Men jag blir ju lika ledsen och behöver tröst lika ofta som andra när något jobbigt inträffar och det finns INGEN som hinner med allt. Ingen. Ibland är jag så trött och tar varningsklockorna på allvar och ser till att kanske vila mer eller vad det kan vara. Säga NEJ har jag också lärt mej med åren. Säga nej till allt som inte känns bra, men samtidigt hoppa på saker som kanske känns ”läskigt”, men samtidigt bra. Just nu så känns det som att man (vi) klarar allt, men samtidigt så vet jag hur viktigt det är att bara sätta sej ner och prata om allt som händer. Att FÅ vara liten och ledsen för att kunna vara stor och stark. Prata om alla känslor som vi har till allt. Framförallt hur det blir med spiralen där inne i kroppen. Jag är ödmjuk inför livet. Tacksam för att jag får vara så lycklig som jag faktiskt är, mitt i allt elände. Jag känner mej rik! Rik av kärlek. 😀 Shit vilket djupt inlägg det blev. Nästan Hallelujah varning!!!  Nåja det bjuder jag på. Ha ha ha. KRAM

6 comments

  1. CiliaH says:

    Du må vara stark men även starka människor måste få tröst. Jag får ju också frågor om hur jag orkar och bla bla bla, bonusbarn hit, andra föräldrar dit, är det inte jobbigt, jag hade aldrig pallat, hur kan du fira ditt och datt med din fd och hur kan du umågs med din mans fd. Jag gör det som krävs för att alla barn ska må bra och ibland bryter jag ihop för att jag är stressad men då har jag min man här hos mig som finns här och hjälper, stöttar och älskar. Viktigt att man får kräka av sig och sen komma igen med stöd. Så länge man är medveten om att förhållandet inte sköter sig själv och man är öppna mot varandra, tror jag att det klarar en hel del.

    Hoppas ni har en fin kväll.

    KRAM

  2. anna says:

    Ja ibland undrar man hur man får förhållanden att funka. Vi har ju inte så många barn men vi tampas varje dag med min dotter som inte vill vara hos sin pappa och han och hans familj vägrar inse det. Det har tagit på vårat förhållande men vill man vara tillsammans så löser man det mesta. Ni verkar vara en helt underbar familj och jag hoppas att allt går bra för dig. många kramar

  3. Monica says:

    Vilken rolig och gullig nappbild! Och dina söner är fina också:-). Tänkte på att vi ofta, vi som fixar mycket, glömmer att vissa saker är extraordinära, som nu din operation, både den och alla tokigheter som drabbat dig runt felbehandling. Men operationen i sig är ett stort ingrepp i kroppen, att få djupnarkos, röra om i det inre av kroppen, förändra, smärta mm, det tar lite tid att återhämta sig ifrån, att kroppen ska läka inuti glöms lätt. Så låt tröttheten komma lite och vila när du kan även om det inte är lätt med alla småttingar.

    Kanske ni kan åka ett dygn till hotell och ha barnen med? Få roomservice och koppla av lite med att byta miljö, Kan vara skönt och allt som måste göras hemma ser man inte:-).

  4. Anna- Mamma och Socionom says:

    Ibland undrar jag också hur mycket ett förhållande klarar av men jag tror att jag och Mikael klarar allt. Vi har också gått igenom väldigt mycket på kort tid och haft det tufft( inte mycket jag skriver om i bloggen) men man kämpar vidare. Man bråkar, skrattar, gråter men så är livet det går upp och ner. Vissa perioder i livet är väldigt tuffa men efter regn kommer sol! 🙂 Kram

  5. Moa says:

    Hej Helena!

    Har inte kommenterat i bloggen tidigare men läst den de senaste månaden. Jag har också tre täta oplanerade underverk tjej mars -09, tjej okt-10 och nu senast kille mars-12. Sedan tidigare en 12-åring (fr ett tidigare förhållande) som har haft det kämpigt på sistone, vilket innebär att en utredning är på g.

    Jag vill bara berätta att din blogg inspirerar, får mig att skratta igenkännande, men också känna en massa medkänsla då livet är mer utmanande. Så här kommer en cyberkram från Umeå

    /Moa

  6. Helena says:

    Moa: tack så mycket för kramen! 🙂 vad roligt att du tog dej tid att kommentera. Kul att läsa för mej att mitt svammel gillas! Ibland så tycker jag att jag bara svamlar för mej själv och ingen annan orkar läsa. Hihi.
    Det låter som att du har det fullt upp också och med en alldeles nyfödd bebis, grattis! 🙂
    Kram
    /Helena

Kommentera