Efter förvärkar som pågått i flera dagar och lurats om att det kanske var på G, så var jag ordentligt less, ja deppig när BF (30dec) kom och inget hände. Vis av erfarenhet så visste vi att det kunde gå fort när det väl satte igång (vi var bara inskrivna 12 min med storasyster Betty) därför ville vi att barnen skulle vara på plats hos farmor och farfar och allt packat och klart när det väl blev allvar.
Tack och lov så var både farfar och farmor hemma över jul/nyår och dessutom så bor de nära oss.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger Jocke skjutsade ner döttrarna för att vi gissade på att det var på gång -bara för att få hämta hem de senare när allt stannat av.
Skönt att mina tonårssöner var hos sin pappa iaf!

Nyårsafton 2011
Småvärkar satte igång på morgonen, så vid 10 så skjutsade Jocke döttrarna till hans föräldrar. Så att de var på plats OM det nu skulle sätta igång. Fick värkar med 30 min, 20 min och ibland 7 minuter mellan, precis som dagarna innan. Oregelbundet som vanligt. Gjorde inte speciellt ont heller, det var mest jobbigt! Tog 2 Alvedon och la mej, somnade och när jag vaknade så var allt borta igen…
Vi blev ordentligt besvikna.
Nä lika bra att hämta hem tjejerna så får de äta middag med oss och sova hemma, det händer ju ändå inget. Jocke åkte iväg igen.

16.00
Min äldsta son Linus och hans pappa kom förbi och skulle hämta grejer.
Jag hade en molande värk i magen då, men inget mer.

När det var dags att fixa middag så sa jag till Jocke att börja ordna nåt till döttrarna först. Jag fick en ordentlig dipp och somnade till på soffan.

17.30
Jag var riktigt seg, men masade mej upp för att hjälpa Jocke med middagen. Hey det var ju nyårsafton och det vankades oxfilé!!! 🙂
Sa till Jocke att nu fick jag en liten värk -även fast jag är uppe och rör mej! Men det lär väl vara falskt alarm igen…
Jag klockare ändå värkarna på mobilen, de kom med 15 minuter och ibland kortare medans jag lagade middag och även när vi satt oss för att njuta av den goda middagen. Men jag fick inte i mej mer än hälften. Sa till Jocke att jag måste kolla om det stannar av eller ej. Tog 2 Alvedon, gick på toaletten (var för en gångs skull lös…) och tappade upp ett hett bad. Låg och myste medan värkarna kom allt mer sällan. Jaha typiskt…

19.00
Döttrarna tog ett bad. Jocke passade tjejerna medans jag la mej på sängen, deppig och kände mej alldeles matt. Trött! Less!

19.35
Klockade en värk. Det var då 23 minuter som jag hade senaste. Men denna varade i mer än 1 minut och de hade ingen annan gjort.
19.42
Nu kom det en till, med bara 5 minuter mellan. På Värktimer på mobilen så kom det upp en röd text: ring förlossningen!
Oj! Men det gjorde fortfarande inte ont. Eller jo det kändes ju, men jag kunde lätt andas igenom värken. Sa till Jocke att NU kan det nog vara på riktigt. Fixa klar tjejerna för natten.
Nästa värk kom 8 minuter senare, men varade nästan 2 minuter!
Jocke uppdaterade tjejernas väska och jag hörde att han sa att nu ska vi åka till farmor och farfar! Betty sa: ”Igen!? Ja! Jag tycker det är roligt!” Gud vilken tur att de VILL åka tänkte jag och hoppsan nu var det bara TVÅ minuter mellan! Men denna varade bara 23 sek. Hejdå! Ropade jag när Jocke var på väg med tjejerna för att sova hos sin farmor och farfar.
Jag snabbpackade det sista hygienprylarna och kollade mej i spegeln. Hjälp hur ser jag ut!? Nästa värk kom 4 minuter senare och var kortare än en minut. Nu började det bli svårare att ta värken och jag fick stanna upp, luta mej mot handfatet och andas. Sedan slog fåfängan till och jag började borsta håret och la på mascara…
Nästa 2 värkar kom med 2 minuter mellan och varade över minuten. Nu hände något häftigt, jag kände barnet sjunka ner en bit och hörde på mina stön/andningar att nu var det bråttom. Kände först HJÄLP det här kommer aldrig att gå, vi kommer inte att hinna in!!! Sedan tror jag att jag gick omkring och pratade högt där i min ensamhet. ”det här kommer att gå jättebra!” det här fixar du lätt!” ”ta det lugnt och andas, slappna av när värken kommer” ja, ingen annan peppade mej ju! Ha ha. Jag packade det allra sista och gick ner . Satt på toa, känns ju som att man är väldigt bajsnödig mest hela tiden, men så var inte fallet.
20.11
Nu var det en minut mellan och Jocke hade fortfarande inte kommit. Jag kände att detta kommer aldrig att gå! Föda i bilen ville jag inte.
Jag gick och hämtade en tjock kudde och några badlakan och satt/halvlåg på badrumsgolvet med kudden under rumpan. Tänkte att det var mest praktiskt att hålla till i badrummet eftersom vattnet inte hade gått och dessutom så blöder man ju en hel del. Golvvärmen var ju på. Ja jag hade ställt in mej på att föda hemma. Peppade mej själv att ta det lugnt och andas mellan värkarna. Ville ju inte stressa barnet.
20:18
Jocke kommer hem och ropar: är du klar för att åka nu?
Nej, vi ska inte åka. Vi blir kvar här. Bebisen kommer snart! Svarade jag från badrummet.
Ska jag ringa ambulansen då?
Ja, eller vart man nu ringer!
Hörde sedan Jocke strax prata: Min sambo håller på att föda i badrummet, så vi behöver en ambulans snabbt! Nä det är femte. Sedan följde en lång (tyckte jag) vägbeskrivning. Innan han kom in till mej. Jag hade värkar hela tiden då och kunde inte prata. Så jag visade med handen vart jag ville ha honom där på golvet. 🙂 Sittandes mot väggen och jag låg i hans knä liggandes på sidan.
Sedan följde en paus och jag förklarade att nu är det inte långt kvar innan krystvärkarna börjar. Han undrade om det var nåt särskilt han skulle tänka på och jag påminde om att han måste se till att jag inte kniper med benen, för då kan det skada barnet. Han får hålla upp benet (jag föder på sidan) isåfall. Och han måste påminna mej om att andas och ta det lugnt mellan krystvärkarna. Nåt annat kom jag inte på.

Ca: 20:40
Ambulanspersonalen kommer. (vet inte riktigt exakt klockslag här)
2 gulliga tjejer som ställer endel frågor som jag kan svara på eftersom jag har min lilla paus. Annars fyller Jocke in. Det blir lite prat om vi skulle åka in ändå, men vi sa nej. Visste ju att det snart skulle komma en bebis ju och vi har ca 3 mil till sjukhuset.
Ena tjejen hade telefonkontakt med barnmorska och när jag fick värk så peppar både hon och Jocke mej otroligt bra. Jocke tyst i mitt öra och hon smekandes på min mage och högt och tydligt. Kändes skönt.
Fick en värk till och sedan satte en krystvärk igång. De hämtade fler handdukar. Det här med att krysta ut bebisen är ju det allra värsta med hela förlossningen…
Tror att jag efter det krystade 2 ordentliga krystvärkar -skrikvrålandes som alltid! 🙂
20:51
Sedan var hon ute.

En alldeles nyfödd Meya, hemma i badrummet.

Kanske krystvärkarna tog 4 minuter. Om ens det.
Navelsträngen låg kring halsen, så hon hade ingen fin färg. Men hon skrek nästan på en gång. Eller grymtade mer kanske. la mej på rygg och fick henne på magen.

Otrolig häftigt att föda barn i vanliga fall, men detta slår allt!
Vackra fina bebis. Vilken grej sa Jocke och jag flera gånger när vi glada pussades efteråt! 🙂

Ambulanstjejerna tyckte att moderkakan kunde vara kvar, men jag sa att jag provar att krysta ut den. Vilket gick jättebra. Det var lite lustigt för när de rullade ut mej på båren så hade vi koll: där är handväskan och där är påsen med moderkakan! Haha.

När de flera gånger sa att det var så fint i vårt hus så tänkte jag bara på hur stökigt det var. Herregud jag har ju bara legat deppig med värkar i flera dagar och Jocke haft fullt upp med allt annat. Dessutom hade han fixat tvättstuga ute i vardagsrummet, låg fullt med vikt tvätt och strumphögar som skulle sorteras. 🙂 Haha. Vi har prioriterat annat sa jag när jag ursäktade mej för stöket. De tyckte att det var helt rätt! 😀

Sedan in med ambulans, jag och Meya på båren och Jocke efter i bilen. (han slog på en tvätt med alla blodiga handdukar först bara)
Jag sprack inget och behövde inte sys alls! Gud så skönt. Har fått sy alla 4 gånger innan nämligen.

Någon timme senare, på Förlossningen!

Jocke tycker att detta är den helt klart bästa förlossningen, han har aldrig känt sej så delaktig innan. Jag håller med. Vi kom väldigt nära och samarbetade jättebra på slutet. Otroligt skönt att han behöll lugnet och visste vad han skulle göra. Jag var också lugn och aldrig direkt orolig. Det kom mer senare när allt var över. Då började jag tänka på allt som kunnat gå fel! Så skönt att allt gick så bra som det gjorde!!!

Cecilia och Sofia heter sjuksystrarna i ambulansen. Underbart gulliga tjejer som var jättebra på att stötta mej. De sa flera gånger hur duktig jag var och öven efteråt så fortsatte peppandet. Himla skönt att få höra. De hade aldrig varit med på en förlossning innan så de var så glada att få ha varit med om något så underbart. Jag vet att de sa att det kändes som att bebisen hade 3 mammor nu, så då borde de inte bli förvånade om jag ringer när jag behöver barnvakt va? Hihi. De tackade mej flera gånger för att de hade fått vara med, men det är de som ska ha tack! 🙂

Tillägg: Såg att jag noterat min viktuppgång på de andra förlossningsberättelserna. Klart det ska vara med nu också! 🙂 Jag gick upp 23,5 kg denna gång.

Känslan som jag haft hela graviditeten stämde!!! Att denna femte förlossning skulle bli något speciellt! 🙂 fast jag är ju lite häxa av mej…har jag glömt att nämna det? Hehe.
HÄR kan du läsa det inlägget.

Klicka på namnen om du vill läsa hur mina andra förlossningar har varit.

1. Linus
2. Gustav
3. Betty
4. Tyra