Betty och jag bakade en sockerkaka. Perfekt i regniga tider.

Vi blandade mjöl, bakpulver och vaniljsocker i en skål och jag rörde om med en sked. ”Betty vill du röra så här?” ”Mmm” hon tog skeden med mjölblandningen och stoppade den i munnen. ”NÄ! Titta, rör bara så här. Inte i munnen. Okej?” ”Mmm” svarade hon och nickade glatt medans hon stoppade den i munnen igen. 😀 GOUNGEN! Sedan kom det mjöl på golvet och Betty gillar verkligen INTE när det blir smutsigt eller stökigt så då utbrister hon alltid bekymrat Oj, oj oj oj oj! Det är bara att städa upp direkt, hon hjälper så gärna till. Hoppas att det håller i sej in i tonåren också.

1 år och 9 månader blir hon snart. Vår stora lilla tjej. Betty har alltid varit lätt att lägga. Det har i princip alltid varit bara att lägga henne i sängen och vinka hejdå och hon gosar in sej med napp och snuttefilt. Hon har t o m sagt till att hon vill gå upp i spjälsängen och lägga sej om kvällarna. Aldrig några problem. Fram tills för några veckor sedan… Först sa vi att det var nog värmen. Sedan märkte vi att hon fick en tand så då trodde vi att det var den. Men nu tror vi helt enkelt att det har med lillasyster att göra. Hon har dessutom blivit extra klängig och gnällig även under vaken tid.

Eftersom hon i princip blir hysterisk om hon ska ligga i sin säng på kvällarna så får hon ligga i vår säng. På dagtid så funkar det att sova i spjälsängen däremot.

Vad tror ni kloka bloggläsare, kan det vara en syskon-svartis-grej? Eller nåt annat? Hon kanske helt enkelt vill ha den uppmärksamheten som hon fick när hon var ensam? Skulle en barnpsykolog säga att hon känner sej övergiven och ensam där i sitt rum, när resten av familjen är nere? Så TROR jag att det är iaf. Det är ju en stor omställning och det är därför som hon får sova i vår säng och vi hoppas på att det är en kort period i hennes liv… 😀 Hon är annars väldigt  gullig mot sin syster och pussar och klappar på henne. Sötungarna!