1995 var jag 22 år och hade en son på 2 år och några månader. Sonen, hans pappa och jag bodde i radhus och hade visserligen pratat om att skaffa syskon, men hade inte så bråttom.
När det visade sej att jag var gravid, trots kopparspiral så blev vi först chockade men sedan mycket glada.
Det visade sej att spiralen inte satt på plats, den satt längre ner och skulle plockas ut. Det var 50% risk för missfall vid uttaget, så vi var så oroliga. Men allt gick bra och en frisk pojke föddes 1996.

Jag litade inte på spiral efter det, men 2008, efter att ha fött en dotter (planerat) så övertalade min barnmorska mej att det är säkert och jag har ju haft ”min risk procent” redan. Mår ju inte bra på att proppa i mej hormoner. Så en spiral sattes in. Kändes knappt och gick jättefort! Men för att vara på säkra sidan så bokade jag in en tid några veckor framåt -bara för att hon skulle kontrollera att den satt på plats. Vilket den gjorde.

2009 så ville vi försöka bli gravid igen och tog ut spiralen. Födde en dotter 2010. På efterkontrollen så valde jag att sätta in en spiral igen. Hon provade flera gånger om och om igen. Det var mycket obehagligt. Sedan ropade hon in en till så nu var de två som pressade och böjde och bände. Tillslut satt den där. Kärringen gav sej inte, den skulle tydligen dit till varje pris. Brydde mej inte om att boka in någon tid för att kontrollera att den satt rätt. Får sluta vara så nojig. Ville dessutom inte lägga mej i stolen igen efter denna upplevelse. BM sa ju att den är säker. BM säger även att det är normalt att blöda och ha ont samt vara snurrig eftersom de har bökat så med mej. Jag körde hem och tårarna bara rann…
La mej på soffan och bara tokgrinade. Det gjorde så ont, allt bara snurrade, dessutom var insättningen mycket obehaglig. Ont. Ont. Ont i själen. Men man vill ju inte klaga och gnälla i onödan så jag reste mej upp och bet ihop…
Ett antal månader månader senare så var jag gravid. Chock!!!

Jag hade då fyra barn, varav två tillsammans med Jocke och vi var verkligen nöjda så. Men nu fick vi verkligen tänka om. Abort var egentligen aldrig aktuellt. Så valet var enkelt. Vi valde livet. Vilket var ett helt rätt val för oss. Även om det var otroligt jobbigt innan chocken lagt sej.

Denna gång hade min barnmorska och hennes assistent pressat spiralen rakt genom livmodersväggen mot ändtarmen! Den gör knappast nytta där…
Konstigt att jag hade ont? Nä…tror inte det.
Det gjordes vaginalt ultraljud och då hon inte hittade spiralen efter att ha sökt hur länge som helst så sa hon att den har säkert ramlat ut(!) Men hon skulle ändå be någon annan kolla. Upp med benen igen och överläkaren hittade den direkt, snett höger mot ändtarmen, låg helt inbäddad. Skulle inte störa graviditeten alls, inget farligt, bara tråkigt att jag har besvär av den då och då för den kan inte opereras ut förrän efter förlossningen.

Nu är tiden inne för att ta ut den. Eftersom det inte går vanlig väg så måste den plockas ut genom magen. En titthålsoperation. Där jag ska bli sövd, men ska kunna åka hem samma dag.
Jag har inte anmält det min barnmorska har åsamkat mej (borde kanske?)
MEN jag har sagt att jag inte ska betala för detta samt att jag vill ha en sterilisering, gratis.
Så idag blev det bestämt. Det som också hände idag var att läkaren skulle titta på spiralens läge igen, så upp i stolen för ett VUL. Hon hittade den inte, kallade in ytterligare en läkare som undersökte. Hittade den kanske…men hon visste inte.

Jag ska nu få en kallelse till röntgen för att de ska kunna se exakt position.
Efter det så får jag en tid för operation då jag ska sövas och både spiral plockas ut plus sterilisering sker.
Jag både ser fram emot det och gruvar mej som fan.

Trots allt skit som jag har haft efter den där spiralen sattes in fel så är jag ändå SÅ glad att hon var så jäkla klantig.
Annars hade aldrig vår fina bebisflicka kommit till oss. 🙂

Nattinatt!