GRATTIS GRATTIS GRATTIS till min 17-åring! 😀
Tänk att det redan är 17 år sedan min lilla kille föddes…
Förlossningsberättelse: Bebisen var planerad trots ung ålder. Jag var 20 år och hade gått upp ca 20 kg och kände mej tung och redo att föda min bebis, datumet var satt till 4 mars men eftersom jag var SÅ stor så trodde alla att jag skulle få mycket tidigare. På slutet av graviditeten så hade jag väldigt högt blodtryck och dessutom protein i urinen -tecken på havandeskapsförgiftning. Jag hann aldrig bli så orolig pga detta, eftersom han föddes bara några dagar senare.
4 dagar tidigare, söndagen den 28 februari 1993, då jag och den blivande pappan sov över hos min mamma och pappa, så vaknade jag 8.30 av att vattnet gick. Fast det kom bara lite då och då. Inga värkar alls. Jag kände mej lugn och cool och hade ju läst att det kunde ta LÅNG tid första gången. Den blivande pappan (25 år) och den blivande morfadern (41 år) åkte ut med en skoter till ett isfall i närheten för att isklättra. Den blivande mormodern (39 år) och jag tog bilen dit fram och tillbaka och jag fotade när min pappa säkrade honom när han klättrade på isfallet. Värkarna började vid 12.00, inte så starka. Mamma skjutsade in oss till BB , framme 13.50 och jag var då öppen 2½ cm. Barnmorskan sa att det kommer INTE att bli någon bebis idag i alla fall. Räkna med det.
Ledsen Linus hos moster Jenny
Jag använde endast lustgas som smärtlindring och tog nog för mycket för jag har minnesluckor och av det jag minns så är mycket som i en dimma.
Barnmorskan fick fel för 18:40 samma dag så började krystvärkarna och barnmorskorna rusade in i rummet som jag låg i och beordrade mej att ”SLUTA KRYSTA!!! Du är inte redo ännu”. Jag skiter i vad de tjafsar om tänkte jag och fortsatte att följa vad min kropp sa åt mej att göra. De undersökte mej och HOPPSAN stinta -jag var visst helt öppen. Nu blev det minsann en massa spring bland personalen. Jag skriker ut mina krystvärkar och en bm ber mej vara TYST för jag kan skrämma de andra mammorna som ska föda. Tyst? Det kan hon vara själv, jag skiter i vad den KÄRRINGEN säger tänkte jag och fortsatte att skrika om jag nu ville det. Det gick faktiskt inte att undvika… 19:07 tittade världens vackraste pojke ut!!! Nu var det han som skrek och jag och hans pappa bara loooog! LYCKA! 😀
Moster Jenny (18 år) i blöjbytartagen!
52 cm lång och 3 810 gram tung. Ca 5 timmar på BB. Nu är han aningens större. Han är en bra bit över 180 och har 44 i skor. Men han är fortfarande världens vackraste -ja på delad plats med hans bror och syster förstås! 🙂 Linus vill inte att jag lägger ut bilder på honom här på bloggen, så det har jag aldrig gjort. Men han har lovat mej att jag får visa bebis och barnbilder och då passar jag såklart på att visa min lilla/stora sötnos.
Charmkillen kom fram när koliken försvann! 😀
Vi var på BB i tre dagar fick ett rum där bara vi tre låg. Personalen frågade ofta om jag inte ville lämna in honom i ”salen” så jag fick sova, men NÄ jag ville inte lämna bort honom, han skulle vara med oss ju. Jag var SÅ pigg och glad och ville bara hoppa runt och dansa, fattade aldrig varför de andra mammorna hasade sej fram och såg så trötta ut. Jag längtade bara hem så otroligt mycket och det var helt underbart när den dagen kom och vi fick njuta av vår lilla bebis.
Lars, Linus hösten 1993
Vi skulle bara in en sväng på BB någon dag senare för en läkarkontroll och sedan hem igen, trodde vi… Linus hade GULSOT och vi blev tvungna att läggas in igen! Vi hade naturligtvis ingen packning med oss…Pappan fick åka hem för att hämta allt som behövdes och vi blev inlagda. Linus skulle sola (få ljusbehandling). Ligga naken på en vattensäng som i ett solarium och med ögonbindel på sej. Jag fick bara ta upp honom var fjärde timme för att ge honom mat, sedan skulle han snabbt ner igen. Sedan var det ju viktigt att vi vägde honom före och efter amningen också.
Fruktansvärt jobbigt!!! Jag grät och grät och grät…Men jag skämdes för personalen så jag gick alltid in på toan, slog på vattenkranen och sköljde sedan ansiktet i kallt vatten. Precis som att de inte märkte det ändå… Jag tyckte SÅ synd om honom när han bara låg där. Men han trivdes förmodligen väldigt bra för han sov mest hela tiden. 🙂 Dagen efter så skrattade jag åt alla mina tårar. Hormonerna ni vet. Upp och ner. Efter 2 nätters solande så var allt bra och vi fick åka hem.
Linus fick då kolik som höll i sej tills han var tre månader. Han var ofta tröstlös på kvällarna/nätterna helst och skrek och skrek. Inget hjälpte. En mycket jobbig tid för oss 3, men samtidigt hade jag förväntat mej att det skulle bli tufft med en liten bebis så det kändes som normalt. Tills lillebror föddes och jag fick uppleva hur det kunde vara med en nöjd bebis som mest bara sov. 😀
Sötnosen Linus (3 år) hjälper till att hälla i vatten på Gustavs dop 1996
